måndag 23 januari 2017

Snyggt förpackat när vänstern vill locka läsare

En special ger signal om något extra.
Stavas det SPETCIAL i en ny tidning är det en fyndig koppling till vem som ligger bakom.
Förlaget ETC vill spetca (min egen ordlek) sin tidnings-
utgivning.
SPETCIAL är ett magasin med innehåll som varit publicerat i Dagens ETC. Tanken är att fler ska upptäcka vad det innebär.
Visst väcker magasinet uppmärksamhet och lyser i tidningshyllorna.

Det är ett snyggt magasin med limmad rygg, fint papper, färgstarkt och lättläst. Det sista känns bra eftersom jag kritiserat läsbarheten i två tidningar i mina senaste inlägg.
Omslaget i Spetcial har tio olika rubriker. Många signaler läsaren ska fånga. Intrycket är att magasinet innehåller mycket, men kan också uppfattas som rörigt. Orden säger direkt att det är ett samhällsmagasin: ”Frihandeln... sverigedemokraterna... jihadistkrigare... klimatförnekare... restaurangkollaps... rasistisk... stad i kris... räddar världen.”
Allt speglar grunden i 40 års arbete av ETC.

Redan på första uppslaget, sidorna 2-3, kommer programförklaringen. Skaparen Johan Ehrenberg står i vinjettbilden självsäker med armarna i kors och tittar mot läsaren och lägger ut texten (ovan):
ETC behövs, en motor för att göra nytta, berättelser är början till förändringar och medier är vägen att nå målet.
Ehrenberg vet vad han vill efter 40 års arbete. Borgerliga tidningar ger inte det han vill ha.
 
Socialistiska tidningar ger en annan möjlighet att skapa något. Solceller skulle aldrig funnits och inte ETC drivit på, anser han.
Detta är en liten del i en inledning som är lång och agitatorisk. Frånsett det är greppet fräscht att redan på sidan 2 gå pang på. Andra tidningar väljer att öppna med 10-12 sidor annonser och småplock innan det tar riktigt fart med innehållet.

Ehrenberg och ETC vill påverka mycket i samhället: mat, klimat, energi och miljö. Nu driver han den enda lösningen: El till allt – bilen, huset, båten, järnvägen, maskinerna, på sjön, i luften.
Även inom medier vill han växa. En dagstidning i Göteborg är ett projekt. För det behövs 10 miljoner kronor. Tio lokala veckotidningar ligger också i planeringen. För det behövs 1 miljon per tidning.
Ett annat projekt är rörlig bild genom webb och abonnerad som hos de stora jättarna. Som det är nu finns inte plats för det mera kritiska som ETC vill berätta.
Minskade annonser skapar 
kris hos andra tidningar, men inte hos ETC som inte har några annonser alls, frånsett egna annonser på slutet (ovan).
Spetcial är ett påkostat magasin på 100 sidor. Allt förlaget gör bekostas av läsare och statliga bidrag. Lån och bidrag från läsarna betalas alltid tillbaka år från år.

Med så trogna läsare och goda bidrag går det att göra ett snyggt Spetcial. Layouten är rak, enkel och uttrycksfull. I öppningsuppslagen läggs rubriken på vänster sida, bild täcker ofta hela högersidan. På få ställen går bilden över mittvecket.
Tre textspalter med ojämn högerkant per sida. Inga block känns tunga, klassiska mellanrubriker bryter av. Allt är lätt att läsa rakt igenom.
I krönikor är ingångsorden i versaler och mager stil. Halvfet hade kanske lättat upp mera.
Bilderna ger kraft och profil. Ett grepp är att lägga in Bilden – ett helt uppslag med en stark bild och en kort infällt text (ovan).
Flera teckningar finns med en stark känga åt näringslivet.

Spetcial har en klar vänsterton.
Magasinet når nog sina trogna, men aktuella ämnen kan fånga in nya läsare:
Airbnb – uthyrning av lägenheter som drar fram över världen – får nu kritik när flera städer infört regleringar.
Stresstålighet har blivit ett nytt krav i platsannonser.
Bostadsbristen löses med flytande containerhus.
Streamade musiktjänster har gett en stark kamp om lyssnarna.
Johan Ehrenberg som ser el som lösningen för hela samhället, har varit ute och provkört elbilar och illustrerar en artikel med Teslas nya röda elbil - en våt dröm som nog ligger en bra bit från vänster (ovan).
Restaurangbranschen blomstrar med många nya jobb, trots ändrade skatteregler.
H&M har skrivit nya avtal för sina textilarbetare, men en debattör tycker det ännu är för tidigt att jubla över villkoren så länge inte hon och andra kan tänka sig arbeta där.

”Tunga” ämnen finns också. Störst utrymme får bil- och tvåmiljonersstaden Detroit, i dag ordentligt på dekis med bara 650 000 invånare, ödehus och 300 mord om året (ovan).
Saudis kvinnor gör uppror, Venezuelas president får kritik för att vara en dålig imitatör, slö och ointresserad, i Nordh Dakota fortsätter kampen mot oljeledningar.
Flera kända vänsterskribenter gör personliga inlägg.
Allt är förpackat på ett färgstarkt och lättläst sätt.
Grafiskt är det en uppvisning utan att krångla till en form.

måndag 16 januari 2017

Nyfödd - blek och svårläst


Nyfödd – baby och tidning.
Förväntningar och spänning brukar vara stor under graviditeten.
Förlösningen bör sluta i lycka och glädje.
När det gäller nyfödd tidning är det inte alltid så.
Gravid och nyfödd är ett nytt magasin som är färglöst, blekt och svårläst.
Omslaget är elegant. En gravid kvinna sitter i ovanlig soffa med guld och glans.
Pappret är lite tjockare, vitt och fint. Ryggen är limmad. Rubrikerna diskreta.
Det känns klass över magasinet när det ligger i handen.
Rubriken på omslaget ”Så tacklar du förlossningsrädslan” antyder inte smärta, skrik och blod (insidorna visas ovan).
Här är första missen. Den rubriken hör inte till bilden. Rätt rubrik ligger i stället i liten stil högst upp på sidan. Kvinnan på bilden blev gravid vid första dejten. Den rubriken skulle lagts i bilden för att koppla ihop bättre.

Insidorna skapar direkt en besvikelse. Blekt, svårläst text. I vissa delar helt omöjliga att läsa. Typsnittet seriffer används i en mycket tunn och smal variant.
Redan på sidan 5 är det tvärstopp (ovan). I en svag blå bakgrund ligger en text. Överst kan jag läsa vem som är fotograf till omslagsbilden, modellens namn och vem som gjort make up och hår.
För att kunna läsa det som står under måste jag plocka fram förstoringsglaset. Med ansträngning ser jag att det är Francke Medier AB som ger ut magasinet, att det är tryckt i Lettland, att förlaget äger rättigheter till innehåll och kan återge det på hemsidan och andra sammanhang. Register förs över kunder och de kan begära utdrag ur register.
Vinstskatt som tidningen ordnar betas av vinnaren.
Men ingenting om någon redaktion, telefonnummer eller mejladresser.
Chefredaktör är Johanna Francke och hon skriver en inledning på motstående sida. Inte heller här är texten lätt att läsa. Det går, men graden på bokstäverna är liten, kanske 8 punkter. Ögonen tröttnar fort.
Så fortsätter det i hela magasinet – liten text på artiklarna växlas med notiser i liten blek seriffer.
Bilderna är inte många, i stället är det genomgående teckningar och illustrationer.
Öppningssidorna kan ge signaler om att det mest är förtäckt textreklam:
Olika prylar som mamman ”måste ha” och olika hudkrämer.


Johanna Francke skriver själv en artikel om infuzion – en väg att släta ut rynkor in ansiktet med hjälp av hyaluronsyra (ovan). En metod för att slippa använda nålar. Johanna ha själv testat det på en salong och hon rekommenderar metoden. Artikeln avslutas med att adress, telefon och hemsida till salongen.
Fyra sidor visar vårens trendiga mode för mammor och pappor. Bilderna är små. Fyra sidor visar lämpliga julklappar som läsarna kan vinna. (magasinet kom ut före jul).
De flesta tidningar brukar inledas med olika småplock, men här var det mest svårläst smygreklam.

En tidning för gravida och nyfödda borde förstås innehålla många mammor och barn – men här lyser de mer med sin frånvaro.
En artikel är kopplad till omslagsbilden. Angelica Karlsson, känd från Karlssons i TV3, har fått missfall och blivit gravid igen (ovan).
Angelica har fått hjälp med hår och make up och är lika stylad som på omslaget.


En annan mamma berättar att hon drabbades av förlossningsdepression. Hon finns med på en liten rund bild i svartvitt (0van). Artikeln illustreras helt av stora teckningar av hus. En märklig grafik.
En kort artikel handlar om havandeskapsförgiftning och illustreras av en bild som troligen är en fotomodell.


Sen är det helt slut med människor i bild. Några bilder på babys finns dock. Resten illustreras med teckningar.
Artiklarna tar förstås upp intressanta ämnen: hur farligt det är med socker, när amningen strular, förlossningsrädslan och graviditeten vecka för vecka. De många teckningarna ger en märklig profil. Jag tycker det skulle varit starkare och gripa läsarna mera om det varit mammor som ställt upp i bild och berättat.
Åtta sidor visar vegetarisk julmat med läckra bilder till (ovan).

Gravid och nyfödd säljer sig som ”magasinet för moderna föräldrar”. Kanske hittar den sin nisch där som motvikt till konkurrerande tidningar där mera ”vardagliga” föräldrar berättar.
Layouten är stram, breda textspalter och mycket vitt. Enkelt utan att krångla till det.
Kanske är det ”moderna föräldrar” som ska recensera den. Jag tycker dock den är svårfångad i brist på människor i bild och främst för att texterna är svåra att läsa.
Jag har inte fått tag i layoutaren Ellen Maria Eriksson och fått veta hur hon tänkt.


Fyra och en halv sida annonser är ganska magert på 84 sidor. Om nu inte också flera sidor med olika produkter också är en form av förklädda annonssidor.
På näst sista sidan finns en stor annons från säljansvarige Jeanette Broman:
”Vill du synas i vårt magasin?”
Det tror jag inte annonsörer vill.
Först bör Gravid och nyfödd göra texterna synliga.
Sen kanske läsare och annonsörer vill vara med.

måndag 9 januari 2017

Spretigt och inte fullt så flinkt

Flink stack ut i tidningshyllan. Ny tidning.
Ett kvinnoansikte tittar mot läsaren, som det gör från de flesta magasin. Elva olika rubriker på omslaget ska locka till köp och läsning.
Signalerna var inte de skarpaste.
Vad är detta för tidning?

”Välkommen till Flink” hälsar redaktören Carina Löfkvist i redaktionsrutan och förklarar vad tidningen står för:
”Som livet är mest – aningen spretigt”, skriver Carina och räknar upp vad hon tycker är ett spännande och underhållande innehåll: upplevelser, resor, mat, läsning, kultur, nöje och annat som förgyller vardagen.
Den bredden finns också i tidningen.
Carina Löfkvist hänvisar till synonymlexikon för vad ”flink” står för: snabb, flyhänt, rapp, kvick, duktig, smart, händig...
Flink blev arbetsnamnet när ägaren Marie Tillman drog i gång arbetet. Hon gillade namnet och det blev permanent.
Tyvärr tycker jag inte Flink helt lever upp till någon beteckning.


Jag blir inte imponerad när jag går igenom tidningen.
Liknande material finns i de flesta tidningar som främst riktar sig till kvinnor.
Många artiklar är kopplade till böcker som är aktuella till artikeln eller med utdrag ur dem.
Leif GW Persson berättar att han bränt upp tre färdiga manus, men inte det som blev hans senaste bok. Katerina Pitzner är diamanthandlare, en tuff värld för en kvinna och nyligen släppte hon en bok om sitt liv i branschen.

Torsten Flinck kämpar vara att vara kvar i rampljuset och ett utdrag ur hans självbiografi finns på tre sidor, dessutom lottas boken ut (ovan).  Här är det en märklig miss. Flinck och Persbrandts kamp om samma kvinna är störst rubrik på omslaget. Men inte en enda signal på insidorna! Det som toppar på sidan 1 ska självklart har en rubriksignal även vid artikeln på insidan. Här lyser en okunnighet kring tidningen och redaktionen.
Glutenfri mat är ett växande intresse. Nilla Gunnarsson och Susanne Hovenäs har satsat på det och har gett ut böcker med recept som Flinks läsare får ta del av (ovan). Malin Flink har också gett ut en bok i samma ämne och även här hämtas recept. Och Anna Brones och Johanna Kindvall har gett ut en engelskspråkig bok om det svenska fenomenet att fika.
Fucking nights är ett fenomen som spridit sig i världen och på fyra sidor presenteras utdrag ur en bok i ämnet som ett förlag gett ut.
På fyra andra sidor recenseras olika böcker (t h).
Mycket är kopplat till litteratur. Som näraliggande berättar Veronica Grönte att hon startat en författarskola för de som vill bättre sitt skrivande.


Andra ämnen finns också. Resor går till Lyon och paradisön Aruba. Kändispsykologen Eva Rusz har valt att flytta till den senare.
Andra kändisar kommer i korta intervjuer: Kayo har kommit ut med en ny skiva efter två års kamp mot cancer, Bob Dylans måleri granskas, Doug Seegers liv gick från missbrukare till hyllad artist när Jill Johnson upptäckte honom, Petra Mede behöver uppmärksamhet, Emma Isabella Karlsson blir konstkurator i Berlin för att öka jämställdhet. Liv Mjönes berättar om sitt teaterliv.


Det är inget fel på artiklarna, även om några kunde vässats lite.
Carina Löfkvist har skrivit många av texterna och även skribenter som heter Flink medverkar.
Vad jag reagerar på är formen och layouten.
Redan rubrikorden på omslaget ger dåliga vibbar. För många ord och inte särskilt skarpa.
Den stora bristen finns på insidorna och särskilt öppningsupplagen med rubriker.
Det är som om någon suttit och lekt på datorn, kastat in lite ord här och där och inte riktigt vetat hur en layout skapas och lockade rubrik skrivs.
Lite som en skoltidning eller första försök att lära sig ett layoutprogram.
Visst ger det profil, men inte som man väntar sig av ett proffsigt magasin.


Bilderna är ok, men kommer inte helt rätt fram på alla uppslag. Sex sidor är på temat ”Vi fortsätter spela rock´n roll”. Starka bilder, men tydlig text saknades som förklarade bakgrunden.
På ett annat uppslag lottas bilder ut från en internationell bildbyrå  (ovan).
En sida med sminkgrejer och tre sidor med mode kunde varit som hämtat ur vilken kvinnotidning som helst.



Annonsmarknaden är fet. Av de första 17 sidorna är alla annonser utom tre med innehållsförteckningen. Sammanlagt 34.5 sidor av 148 är annonser. Där har Flink lyckats bra. Få nya tidningar har så många annonser i första numret.
Flink borde ha fått en vassare profil och form och mera riktad till en bestämd målgrupp.
Nu är det precis som Carina Löfkvist skriver i förordet: spretigt.

Fotnot: Flink har även problem med sin mejl som inte fungerar.

måndag 2 januari 2017

Extrem överkurs för att trolla bort julmagen


Det här borde var tidningen som säljer efter jul- och nyårshelger.
När grabbarna klappar sig på den stinna magen och säger: nu ska den bort.
Snabbt ska sexpacket komma fram.

Fitness for Men kommer på så sätt helt rätt.
Men tyvärr når den nog inte män med stinna magar.
Fitness for Men är en renodlad träningstidning med redskap, hantlar och skivstänger.
Extremt vältränade kroppar lyser på alla bilder – målinriktad blick, spända välformade muskler, synliga ådror.
Här finns inte en enda soffpotatis på bild. Alla har redan nått sina mål, nu underhåller de och bygger vidare.
Omslagets huvudgrej brukar oftast vara tidningens stora säljare.
Jag bläddrar i Fitness for Men men hittar inte direkt hur sexpacket mejslas fram.
Först på sidan 78 – av totalt 100 – kommer artikeln, nu med rubriken ”Fixa stenhårda bukmuskler”. Här ska ”magen du alltid drömt om” komma fram genom ett trippelset med tuff avslutning (bild ovan).
Själva träningen verkar inte särskilt extrem. Tre olika rörelser med hjälp av hantlar ska upprepas mellan 6 och 25 gånger. Sen ska magens tvättbräda sitta där.

Magträningen är bara en delväg och ingår i träningspass 2. Pass 1 är att bygga stora armar, pass 3 är att skulptera breda axlar. Sen går det att bygga på med ”superset för bredare biceps” och ”bygg ett massivt bröst”.
Allt detta ingår som en träningsdel i slutet av tidningen. Elitmodellen Shaun Stafford (ovan) visar metoderna och hemligheterna för att nå målet.
Alla övningar visas i utmärkta pedagogiska bilder. Även vanliga motionärer skulle kunna träna efter dem. Men då bör det nog också vara ”vanliga” personer som visar och inte de som redan har extrema kroppar.

Framvagnen av magasinet är en mix av hälsoråd, skidåkning, kläder, träningstips och några produkter att stryka på den välformade kroppen.

I mitten får blocket med mat får stort utrymme. Här granskas de sju dieter som är populärast för att nå målet med all träning i gymmet – mjölkfritt, sockerfritt, vegan, medelhavs, paleo, 5:2-ditet och lågkolhydrats.
En annan smart väg är att äta grönt, särskilt grönkål är rena dunderkuren för ett friskt hjärta (ovan). En proteinpackad lunchmacka kan också sitta fint.
Inte oväntat dyker gurun Fredrik Paulún upp med sin egen supermat (ovan t h). Vältränad ser han också ut att vara när han poserar i tajt tröja.

Grafiskt sett är magasinet mest lättläst, färgstarkt och med bra bilder på träningsmetoder.
Typsnittet i texter är ofta seriffer, som vanligt blekt, men funkar åtminstone i bra dagsljus. Jag ser helst lite mera svärta i det typsnittet. Smala spalter med ojämn högerkant och gula överstrykningar av något viktigt, är genomgående signaler.
Däremot sågar jag fyra sidor där de lagt text i svart eller vitt i en blå bakgrund. Helt omöjligt att läsa i de flesta lägen (ovan). 
Två andra uppslag är med svart bakgrund där text i vitt lagts in. Lätt att läsa i korta avsnitt, men i längre stycken slår texten lite hårt i ögonen.
Extrem träning får i vissa fall även lite extrem layout.

måndag 19 december 2016

Lönsam nostalgi - ändå läggs tidning ner

Tidningar försvinner, men att en lönsam tidning läggs ner är ovanligt.
Nostalgi-
tidningen Riksettan har kommit med sitt sista nummer.
11 år och 36 nummer blev det.
Anledningen till nedläggningen är att chefredaktören Jörgen Persson (bild nedan) går i pension tillsammans med tidningen.
- Jag har skjutit på mitt bokprojekt i två år och med hänsyn till min fotograf måste jag ge det jobbet mer uppmärksamhet från januari, säger Jörgen.

Riksettan hittade en nisch direkt med första numret. 50-talet och bilismens uppgång var det många som ville återväcka minnen till.
Det som var tänkt som en oneshot växte till fem nummer per år.
Premiärnumret satt där direkt. Jag har hyllat den förut – www.tidningstankar.blogspot.se/2011/10/en-skon-vag-med-massor-av-bilnostalgi.html - och den håller stilen även i sista numret:
Snygg layout, lättläst, fina bilder.
Detta var också uppdraget när OK-förlaget kom med förslaget till tidning.
Med lite matt papper och limmad rygg känns det klass på tidningen när den ligger i handen.

Formgivaren Lennart Backlund hittade tillsammans med Jörgen rätt ton.
Men nu är det slut. 
- Tidningen går med vinst. Det var lyckat att gå upp till fem nummer, säger Jörgen.
- Vår VD har försökt hitta en ersättare i huset. Det finns två namn som båda skulle funka, men de har varit svåra att frikoppla från sina nuvarande tidningar.
Det är inte aktuellt att något annat förlag ska ta över.
Annonsmarknaden har varit tuff. I sista numret är det på 100 sidor bara åtta och en halv sida annonser, varav två är egna.
- Kvinnor är bättre konsumenter, kommenterar Jörgen.

övriga sidor snålas det inte. Här är det härlig nostalgi.
Största utrymmet - 28 sidor - får en återresa på gamla Riksväg 2 från Trelleborg till Svinesundsbron, en uppföljning av samma reportage för 11 år sedan.
På fyra sidor väljer redaktionen ut några favoritreportage från alla år.
Som en klassisk ”kepsgubbe” med skylten K-märkt vandrar Jörgen själv ut ur bilden (bild nedan t h).
Jörgens eget favoritreportage är när han för något år sedan åkte Riksväg 1 med en ”privatspanare” som kunde det mesta om vägen och alla gamla sträckningar. 
- Ett kul reportage, samtidsarkeologi...
Annars är läsekretsen lite yngre, från 30 år och uppåt.


De flesta artiklar i sista numret har Jörgen Persson skrivit själv.
Han hittar bland annat det blå huset i Surahammar, kollar in Berlins sista parkeringshus, byggt på 30-talet, tittar in i vad som finns dolt bakom klassiska fasader, något som han och fotografen Anders Rising dokumenterat. Han friskar upp minnet av Wenner-Gren center som blev ett blickfång när det invigdes 1962. En nytagen flygbild från Skåne blev intressant när han tog reda på bakgrunden och vad som hände torsdagen 18 november 1943 när tyskt bombplan kom in över Lund och släppte sina bomber över staden.


En uppskattad medarbetare är förre Expressenreportern Sten Berglind, obotlig från påverkan av 50-talet och Elvis. I sista numret fick han ge sig ut som vägspanare utmed riksväg 72 mellan Uppsala och Sala  (bild ovan).
Jörgen Persson vill dock inte kalla sig själv för ”obotlig nostalgiker”. 
- Nja, jag är väldigt förtjust i att åka på det gamla riksvägsnätet som ligger parallellt med de nya och tråkiga Europavägarna. Men till riksvägarna behöver man gamla kartor från 50-talet. De går att hitta på loppisar. En gång nytryckte vi en karta som fick följa med Riksettan.


Nu går Jörgen Persson vidare till sitt bokprojekt, men som minnen från Riksettan och tidigare ger han tre av sina bästa:
*Gammal favoritbil:
PV 444 – förstås. Pappas första bil – en maroonröd
*Favorithus:
P-huset Parkaden i Stockholm och Medborgarhuset, båda ritade av Hans Asplund.
*Favoritpryl från förr:
Smörgåsväska från Danmark i skotskrutig plåt.